Miizing

 

Idag har jag redan bott 2 månader här i norr. Jisses vad tiden har
gått fort, helt galet! Det känns som att det var nyss jag lämnade
Borås och satt på flygplanet hit, men det är alltså redan två
månader sedan. Att flytta tillbaka hit till norr är ett av de bästa beslut
som jag har tagit om jag ska vara ärlig. Visst var det kul att bo i södra
Sverige men att bo 150 mil ifrån familj och släkt var inte lika kul..
Inget slår att få vara nära släkten och kunna träffas när man vill,
det är guldvärt och jag är så glad att  jag kan det nu. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som de flesta vet så blev jag utbränd i somras (2015) på grund av
arbetssituationen i Borås. Jag var heltidssjukskriven över 2 månader
och sen när jag väl klarade av att ta mig till jobbet så arbetade jag
halvtid (50%) i över 3 månader. Det gick inte att arbeta i högre om-
fattning än så eftersom jag var väldigt stresskänlig och hade dålig
koncentration. När jag försökte arbeta mer blev det bakslag, jag
hamnade i en ”dipp” i tillfrisknandet och det tog hårt på mig..


När jag skulle flytta hit till Norrbotten i början av januari-16 var jag
ledig 10 dagar innan jag började arbeta på mitt nya jobb. Här blev
det en heltidstjänst på 100% och jag var livrädd över hur det skulle
gå med tanke på att jag varit utbränd och är extra känslig för stress.
Men vet ni vad? Jag har arbetat heltid nu över en månad (nästan två)
och det fungerar faktiskt bra. Nu ska jag inte ropa hej ännu för jag
vet att det kan komma bakslag, men jag håller tummarna att det
fortsätter såhär bra. Som läget är nu klarar jag av arbetet men jag
är noga med att inte ta på mig för mycket på en gång. Det gäller att
prioritera, se vad som är viktigt och behöver göras nu och vad som
kan vänta ett tag. Självklart har det funnits tillfällen när jag känt mig
mer stressad (som förra och förrförra veckan) men då försöker jag
tänka på ovanstående – vad  är viktigast och behöver prioriteras
och vad kan vänta. Sen tror jag att arbetsmiljön och kollegorna har
stor betydelse för att jag klarar av att arbeta heltid och må bra.
Jag älskar kollegorna och trivs så bra med dem! Det är verkligen
skönt att jag kände dem sedan tidigare då jag jobbade här för 3-4
år sen. De stöttar, hjälper och vi bryr oss om varandra. En annan
stor omgivningsfaktor som påverkar mitt mående är släkten och P.
Nu har jag alla mina nära inom 5 mil, de är bara ett stenkast bort
i jämförelse med när jag bodde i Borås och det var 150 mil emellan
oss och man bara sågs 1-2 gånger/år.


Även om det i dagsläget rullar på och funkar på jobbet så är jag
och kroppen fortfarande under återhämtning. Hur lång tid det
kommer ta kan ingen svara på. Jag är fortfarande stresskänslig
och har problem att vistas bland mycket folk, tex i affärer. Då blir
jag väldigt trött, yr, stressad och vill bara därifrån. Min koncentration
är fortfarande långt ifrån hur den var innan utbrändheten men den
är ändå bättre än i Borås, så där har jag gjort framsteg. Jag har
fortfarande svårt att göra allt för mycket på en gång, jag måste ta
en sak i taget och göra prioriteringar. Men trots att jag fortfarande
inte är helt återhämtad så är jag en bra bit på vägen!

 

 

Många av er som läser min blogg och följer mig på Instagram och
Facebook vet redan om P, killen som äger mitt hjärta sedan ett tag.
Ni är många som är nyfikna över P, vem han är, hur vi träffades,
hur gammal han är etcetera. Självklart ska ni få ta del av viss
information, men jag tänkte faktiskt att P ska få skriva själv om vem
han är genom att svara på frågor som ni undrat/undrar om. Så har
ni någon mer fråga om/till P så fråga på! Svar kommer i ett
separat inlägg!


Det jag kan berätta kort här och nu är hur vi träffades. Vi började
ha kontakt via internet redan när jag bodde i Borås. Redan från
första stund märkte jag att vi hade mycket gemensamt, båda brinner
för träning och har liknande intressen, gillar matlagning osv.
Chattandet övergick till sms och det var svårt att slita sig från
telefonen. Varje gång telefonen plingade till och det var P som hörde
av sig spred sig en glädje i hela kroppen. Vi klickade väldigt bra redan
innan vi träffades och det kändes skönt och kul att båda hade den
uppfattningen. Redan första dagen som jag flyttade upp hit till Kalix
träffade jag P. Det är något som jag absolut inte ångrar även fast
lägenheten var kaos och det var flyttlådor och säckar överallt.
Första gången vi sågs kändes det typ som att vi setts tidigare, allt
kändes så naturligt och rätt. Vi klickade verkligen så bra som vi hade
hoppats på, till och med bättre. Sen första dagen vi träffades kan
man räkna på en hand hur få gånger vi varit ifrån varandra. De få
gångerna har det känts så tomt, jag är van att ha P vid min sida
och att somna mot han varje kväll. P får mig att må så bra, han
är världens finaste och snällaste person. Jag är så glad att han
finns vid min sida!

 Fredagmorgon och helgen är på ingång, "bara" 10 timmar kvar!