Miizing

Att prata om vikt är ett känsligt ämne för många. I dagens
samhälle och på sociala medier är idealbilden oftast att tjejer
ska vara slanka och smala med platt mage men gärna större
bröst och rumpa. Dagens idealbilder och all hets kring att vara
smal, ha platt mage och så vidare gör att många får dåligt
självförtroende och utvecklar ätstörningsproblem för att de gör
allt för att bli smala. "Man ska vara smal för att vara fin". Jag har
själv varit i det träsket, jag ville bli smal och gjorde allt för att
lyckas. Hård träning, mycket cardio, svälte mig osv. Jag blev
smal men jag såg det inte själv, i mina ögon var jag tjock.
Jag såg inte att jag led av ätstörningsproblem utan blev arg när
folk påpekade det eller hur smal jag var.


Än idag kämpar jag med ätstörningsproblem men nu är jag
medveten om problematiken och fightas mot sjukdomen.
Vissa stunder vinner jag, andra gånger inte. Men åter till vikt.
När jag var som sjukast (2014/2015) vägde jag 38-39 kg.
I takt med att jag accepterat sjukdomen och börjat tillfriskna har
jag gått upp i vikt. Oj så många gånger jag har haft ångest
över viktuppgången, när man ser siffrorna på vågen stiga.
Ofta har jag fått ett "återfall" och hamnat i sämre perioder då.
Iförrgår vägde jag mig och möttes av siffrorna 52 kg på vågen.
Första känslan som dök upp var stor ångest och panik. Fan vad
tjock jag är och vad mycket jag väger var första tanken. Det var
ätstörningen inom mig som tyckte det. Jag har inte vägt över
50 kg på fyra-fem år. Det kändes skrämmande och gav sån
ångest att se siffrorna. Men när jag hade samlat mig kom de
"friskare" tankarna, 52 kg är inte mycket. Det är normalt till min
längd. Jag är inte tjock. Men jag vet att det kan vara svårt att
acceptera sin egen kropp och vikt. Men ni ska veta, ni är alla
perfekta som ni är! Er kropp och ni är så mycket mer än
en siffra på vågen!